Under våren har Movium, tillsammans med forskare och lärare vid SLU och flertalet partners, arrangerat två webbinarier på temat digitalisering av urbana landskap. Utgångspunkten för arrangemangen är de snabba teknologiska framsteg vi ser just nu, allt från artificiell intelligens (AI) till ny sensor- och drönarteknik som kan användas i skötselregimer, storskalig miljöövervakning, digitala tvillingar och avancerad geodesign. Dessa tekniker öppnar för nya sätt att modellera och förstå urbana landskap.

Intresset för våra webbinarier har varit stort; vi har haft god uppslutning. Samtidigt märker jag, lite från sidan, hur digitalisering och diskussion kring teknik ofta är en vattendelare.

Med risk för grov generalisering, ser vissa tekniken som en källa till framtidstro, med löften om effektivisering och nya lösningar. Andra ser den som ett praktiskt verktyg bland många andra, något man använder ibland men inte funderar särskilt mycket över. En tredje grupp som nyfiket utforskar, provar och ställer frågor. Och så finns det en fjärde grupp som helst inte vill tala om tekniken alls. Som känner motstånd, kanske till och med oro. Handlar det om en rädsla för att det digitala hotar något i det mänskliga och platsbundna? Eller bottnar oron i att modellering och dataanalys ska bli kompetensområden i framtidens landskapsutbildningar, på bekostnad av andra viktiga områden. Kanske hotar teknikutvecklingen områden som man själv företräder?

Inom forskningsfältet Science and Technology Studies (STS), som studerar vetenskapens och teknikens roll i samhället, är sociotekniska relationer ett centralt begrepp. Det beskriver hur teknik och samhälle utvecklas tillsammans och formar varandra. Teknik är aldrig bara teknik, den bär med sig normer, värderingar och makt. Den påverkar hur vi organiserar arbete, förstår kunskap och förhåller oss till varandra. Samtidigt är tekniken själv formad av just sådana sociala och politiska förhållanden.

När ny teknik introduceras, som AI eller digitala tvillingar, sker inte bara en uppgradering av “verktyg”. Även roller förändras och beslutsvägar omförhandlas. Det som räknas som relevant kunskap i planering, förvaltning eller design kan behöva omprövas - och därmed ändras också vem som anses vara kompetent inom dessa områden.

Därför behöver vi inom landskapsfältet engagera oss i dessa frågor. Om vi inte deltar i diskussionen om teknikens användning och riktning, riskerar vi att de tech-bolag som just nu driver utvecklingen formar vårt fält utan vår påverkan.

Teknik har alltid varit en del av landskapsarkitektens och landskapsingenjörens vardag. Ett klassiskt exempel som i grunden förändrade arkitekters arbete är utvecklingen av perspektivet på 1400-talet. Detta tekniska framsteg, alltså den teknik som används för att skapa illusionen av djup och tredimensionalitet på en tvådimensionell yta, innebar inte bara att arkitekter och ingenjörer nu kunde representera sina idéer tredimensionellt på papper, det innebar också ett nytt sätt att se och förhålla sig till sin omgivning. Perspektivet innebar att landskap blev något som kunde avbildas och betraktas på avstånd, istället för att vara något att leva i med alla sina sinnen.

I modern tid är digitala rit- och analysverktyg som CAD, GIS och Adobes programsviter exempel på tekniker som har omformat hela arbetskulturen. Digitala lager och ständigt reviderbara filer blev snabbt en ny norm - med effektivitet som ledord. Med CAD kom exempelvis möjligheten till sömlöst samarbete mellan olika professioner och med GIS öppnades dörren för komplex dataanalys, behovsanalyser och kartläggningar. Men de digitala rit- och analysverktyg skapade också nya beroenden: tillgång på data, databasers strukturer och standardiserade system.

Nu står vi inför nästa digitala våg. AI, digitala tvillingar, realtidsdata, sensorer och drönare. Alla bär de med sig löften, men också risker. Frågan är inte bara vad tekniken kan göra för oss, utan vad den gör med oss? Hur påverkas landskapsprofessionerna och landskapsutbildningarna? Vilka perspektiv förstärks, och vilka marginaliseras? Hur vill vi arbeta så att teknologiska framsteg svarar mot de perspektiv och värden vi tycker är viktiga?

Det är svårt att rulla tillbaka tekniska förändringar när de väl har fått fäste. Och i takt med att tekniken kläs i språk som "effektivitet" och "innovation" ökar trycket på att anpassa oss. Men i vår iver att hänga med behöver vi också förstå, och ta oss tid att ställa kritiska frågor. Digitalisering är som sagt inte bara ett tekniksprång, den har potential att förändra våra sätt att förstå och arbeta med plats, människor och samhälle. Och det måste väl ändå vara frågor som angår oss alla? Så låt oss inte göra digitalisering till en vattendelare. Det handlar inte bara om nya verktyg, utan potentiellt om nya sätt att tänka, samarbeta och förstå den stad vi gemensamt är med och formar.

På SLU Tankesmedjan Movium driver vi just nu ett forum för digitalisering av urbana landskap. Vår förhoppning är att inspirera, och bidra till en bredare diskussion om digitaliseringens konsekvenser och möjligheter inom landskapsfältet. I höst fortsätter vi med fler aktiviteter, hoppas att du vill vara med!

Men innan dess: ha en riktigt skön sommar och välförtjänt vila!