Jag har fått ett par nya läsglasögon. Gå-med-barnvagn-glasögon. Sedan några månader bär jag alltid dessa när jag är ute och rör på mig. Jag läser av terrängen för att undvika trånga trottoarer, leriga stigar, branta sluttningar, alla former av trappor. Jag planerar rutt och väljer mataffär efter vilken som är mest barnvagnskompatibel. Det är klart jag känner till detta perspektiv, men jag har aldrig upplevt det själv, det har inte varit min egen erfarenhet. Ibland blir det långa omvägar på en sträcka som jag gått många gånger tidigare utan att reflektera över dess otillgänglighet, eftersom jag bara inte orkar trixa ner vagnen för en uppsliten remsa jord bredvid en brant trappa. Det är enklare, och mindre energikrävande, att ta en rundtur på femton minuter.

Jag tänker på konstteoretikern John Bergers klassiska tv-serie och essäbok Ways of seeing, där han ger olika perspektiv på historisk europeisk konst. Han menar att vi idag ser dessa gamla målningar som ingen sett dem tidigare.

Inte för att jag är först i historien med att uppleva världen genom att knuffa en barnvagn framför mig. Men denna nya roll har påmint mig om att det finns så många olika sätt att läsa vår omgivning, beroende på vem vi är och de specifika förutsättningar vi bär.

För några år sedan medverkade jag i ett forskningsprojekt som utforskade metoder för att planera och gestalta inkluderande och tillgängliga stadsmiljöer. En metod som då introducerades var att skapa personor. Att skriva ihop fiktiva karaktärer och försöka förstå hur de skulle uppleva en viss plats. Hur är det att ta sig fram här med, exempelvis, en barnvagn och en skrikande unge? Hur skulle ett barn på fem år, kanske trött på väg hem från förskolan, ta sig an platsen? Hur skulle en pensionär med ömma leder göra?

Frågorna ger såklart inga exakta svar, och det är inte heller meningen. I stället belyser de att olika människor upplever en och samma plats på olika vis. De påminner också om att samma person, i skilda skeden i livet, har skilda förutsättningar, behov, önskningar, drömmar. Vi har alla varit fem år gamla, och de flesta av oss kommer också vara seniorer med tröttare kroppar. Bara genom att leta bland våra egna erfarenheter kommer vi rätt så långt i att förstå andras upplevelse.

The process of seeing paintings, or seeing anything else, is less spontaneous and natural than we tend to believe, säger John Berger i tv-seriens intro. A large part of seeing depends upon habit and convention. Alltså, vad vi ser är inte så naturligt och spontant som vi inbillar oss, utan beror till stor del på vad vi vant oss vid att se.

Centralperspektivet, menar han, centrerar världen kring betraktarens öga. Vårt eget öga blir världens mittpunkt. Vi har tränats i detta perspektiv, att utgå från oss själva. För, säger Berger, det mänskliga ögat kan bara vara på en plats åt gången.

Men som planerare och formgivare av urbana miljöer och offentliga rum behöver vi klara av att vara på flera platser samtidigt. Se genom flera människors ögon, vara i flera människors kroppar. Vandra i många olika par skor.