Människan har under hela sin existens inrättat sitt liv varsomhelst, oavsett temperatur- och ljusförhållanden. Vi verkar kunna finna oss i det mesta. Trots att vi till exempel vet att vi mår bra av dagsljus har människor ändå slagit sig ner långt ovanför polcirkeln och funnit sig tillrätta där.

Vad är det som får en människa att känna sig hemma? Som sociala varelser söker vi förstås varandra; vi vill inte vara ensamma. Den som har en älskad människa vid sin sida känner sig hemma, oavsett andra omständigheter. Hon känner sig trygg – och trygghet är viktigt för hemkänslan. Men även ting, platser, landskap skapar hemkänsla. Nomader, som drar upp sina bopålar och flyttar från plats till plats och delar sin bostad kollektivt, inrättar sin egen vrå med personliga ting för att skapa en egen plats, ett litet hem i stunden.

Själv har jag lätt för att känna mig hemma. Det krävs inte mycket förrän jag i tanken lever mig in i möjligheten att kunna bo i en ny stad jag besöker, till exempel. På vissa platser är den känslan extra stark.

Säkert spelar landskapet en stor roll. Som värmlänning tog det, trots att jag har lätt att känna mig hemma, lång tid att förstå hur det skånska, platta och öppna landskapet skulle kunna hitta rätt i mig. Jag saknade blandskog och blånande höjder. När jag kommer till Kiruna infinner sig av någon anledning den där speciella hemkänslan. Det har den gjort från allra första början – jag har det senaste decenniet besökt Kiruna flera gånger. Har det att göra med att min mamma växte upp där? Kanske. Det ger förstås en ingång. Mina morföräldrar hörde till de unga som drogs med i den Klondykestämning som rådde i början av 1900-talet, när Kiruna anlades. De kom dit 1921 med två små barn. Morfar jobbade som ingenjör hos LKAB. När min mamma skulle börja realskolan hade man inte hunnit bygga ut skolorna i Kiruna så hon fick flytta till en faster i Kristinehamn som 14-åring och kom bara hem på de långa loven. Hon blev värmlänning.

När morfar gick i pension flyttade familjen till Stockholm. Det har aldrig funnits några band kvar i Kiruna under min uppväxt. Ändå är det något med Kiruna. Jag kan få ångest av att man rivit stadshuset, som var en så oerhört välkomnande plats, förutom att vara ett arkitektoniskt mästerverk. Det var bara att öppna portarna och kliva in på detta inomhustorg och strosa runt. Till min stora glädje återfår jag den känslan i Kirunas nya stadshus, vars interiör också den är öppen och välkomnande, och där loftgångar snirklar sig uppåt väggarna, precis som i gamla stadshuset. Jag kan gå in där utan att ha ett särskilt ärende; så är det tyvärr inte överallt längre.

Sedan är det Gustaf Wickman, som blev LKAB:s chefsarkitekt, men som är mest känd för alla svenska bankhus han ritade. Kiruna har han gett en arkitektur som är unik. De vackra arbetarbostäderna, bläckhornen, finns ingen annanstans, färgsatta i rött, grönt och gult för att ge liv i landskapet och med tak som en mössa neddragen över öronen. Nu räddas bara ett fåtal av dem. Jag vill plocka ner ett som ska rivas och ta med det hem. Och jag bor inte ens i Kiruna. Vad är det som får en människa att känna sig hemma? Hur ska hon kunna fortsätta göra det när både platsen och husen försvinner? Gruvan i Kiruna deformerar marken likt en naturkatastrof. Men människor är uthålliga och envisa och bor även där marken rämnar.