Vad motiverade dig att genomföra en masterutbildning i Sverige?
– Jag tänkte att jag här skulle få en utbildning som integrerar landskapsarkitektur och landskapsplanering i högre grad, eventuellt med ett mer holistiskt perspektiv i jämförelse med Tyskland. Dessa områden utgör separata yrkesinriktningar och masterutbildningar vid mitt hemuniversitet i München. Utöver detta läste jag en termin som utbytesstudent vid SLU i Alnarp och uppskattade verkligen den akademiska miljön, samt att jag också fick möjligheten att fördjupa mina kunskaper inom miljöpsykologi.

Vilka utmaningar tycker du att landskapsarkitekturen behöver adressera?
– Först och främst att bidra till ökad livskvalitet och samtidigt bemöta akuta samhällsutmaningar såsom hoten mot biologisk mångfald, eller som en av mina lärare uttryckte det: ”Det är inte ett hot eller kris utan en ekologisk katastrof.” Jag tror även på vikten av att rikta mer uppmärksamhet mot grunderna för mänskligt liv, som frågor om mat, energi och vatten.

Hur ser du på landskapsarkitektens roll i att omvandla miljöer?
– Jag har blivit mer intresserad av att arbeta med ”avveckling”, vilket genomsyrar min grupps projekt för ett självförsörjande Skåne. Under en av kursens föreläsningar träffade vi Max Rohm, gästlärare från Universidad de Buenos Aires, som pekade på att det i framtiden sannolikt krävs färre nya byggprojekt och mindre nyexploatering, och att större fokus i stället kommer att ligga på att återställa, omvandla och omtolka befintliga miljöer. Att omhänderta det industriella arvet och omgestalta dessa utomhusmiljöer kan bli ett omfattande arbete. Jag tror också att landskapsarkitekten i allt högre grad behöver fungera som en medlare mellan olika professioner och det lokala civilsamhället.

Vilket är nästa steg för att göra Skåne självförsörjande?
– I vårt projekt definierade vi varför ett sådant initiativ är viktigt. Däremot behöver frågor om hur och var besvaras av aktörer i positioner som faktiskt kan möjliggöra förändring. Om dessa professioner eller beslutsfattare inte uppfattar allvaret kring varför, kommer de sannolikt inte heller att påbörja det arbete som krävs. Då riskerar de att förbise att självförsörjning i grunden handlar om människors välbefinnande och säkerhet, både i dag och i framtiden, och att nödvändiga åtgärder därmed försenas.