I staden Nitra, mitt i det slovakiska jordbrukslandskapet, samlades några SLU-kollegor och andra europeiska landskapsarkitekturutbildningar på ECLAS-konferensen. En fjäder i SLU-hatten från konferensen har ni säkert redan läst om i Moviums nyhet: Vår kollega Maria Kylins mottagande av det prestigefyllda priset ”Outstanding Educators Award”.

Årets tema var Agricultural Landscapes, med fokus på jordbrukslandskap som arena för kultur, produktion och framtidsutveckling. Att landskapsarkitektur och jordbruk hör ihop är inget nytt för oss på SLU, vi har vårt ursprung i lantbruket och ett tydligt landskapsperspektiv. Men i mötet med Europas akademiska landskapsgemenskap gjorde sig en gammal spänning påmind: Vi är skickliga i städernas rum, med planering, byggande, stadsutveckling och offentliga miljöer, men saknar fortfarande verktyg för att hantera övergångszonerna mellan stad och land. Den urbana tyngdpunkten i fältet är förståelig, men riskerna är uppenbara om vi lämnar de peri-urbana landskapen som en blind fläck, trots att det är här en stor del av framtidens stadsutveckling faktiskt sker.

En av konferensens huvudtalare satte frågan i ett nytt ljus med ett föredrag som först tog oss genom tjeckiska godslandskap med slott, alléer och odlade fält, för att sedan avsluta med en bild från ett hypermodernt livsmedelslaboratorium. Kontrasten blir brutal och samtidigt precis. För om delar av framtidens jordbruksproduktion flyttar in i tekniska anläggningar, vertikala odlingssystem eller andra alternativa former, vilka konsekvenser får det då för de landskap vi i dag kallar jordbrukslandskap? För vem är de värdefulla, vilka funktioner ska prioriteras och hur ska de användas, planeras och förvaltas?

Det här är inte enbart en nostalgisk fråga om bevarande. Den är praktisk och handlar om på vilket sätt markägarskap, brukningsformer, samhällsbehov, ekologi och kulturarv kommer att omförhandlas. Och det blir en fråga om planering, utformning och förvaltning där kompetens inom landskapsarkitektur kommer att vara viktig. Våra metoder för att jobba rumsligt, integrera ekologiska processer och arbeta med mångfunktionellt bruk är värdefulla, men vi ska vara beredda på att de behöver skalas om och utvecklas för att passa i peri-urbana kontexter.

Det finns goda skäl att vara optimistisk i frågan. Konferensen visade också på stor outnyttjad potential för samarbete mellan jordbruk, ekologi, planering, design och förvaltning, i arbetet att kunna forma hybrida landskap som är producerande, kulturbärande och långsiktigt resilienta. Genom att fortsätta utforska och utveckla initiativ som kombinerar strategisk planering, lokalt ägande och deltagandeprocesser kan vi tillsammans förvandla stadsranden till en innovationszon – snarare än en restprodukt av urban expansion.

Tillbaka på Alnarp har jag en enkel uppmaning till dig som läser: Ta en promenad till din närmsta stadsrand. Stanna upp och fundera på vad du ser: vem äger, brukar och använder marken och vilken omvandling är på gång här? Kanske blir det startpunkten för att se möjligheter, konflikter och styrkor i det landskap som vi annars tar för givet. I utkanten väntar framtidens landskap. Inte som en förlorad pastoral idé, utan som en aktiv arena för omskapande. Låt oss gå dit, fråga, lyssna och börja rita de ramar som behövs. Verktygen finns, nu gäller det att sätta i gång att utveckla och anpassa dem till nya bruk, aktörer och värden.