En ljummen fuktig luft med doft av klor letar sig in i näsan. Lätta krusningar går över ytan när fötterna glider längs det lätt räfflade kaklet på den sluttande bottnen. Tempererat vatten stiger upp mot låren och fuktar den nedre delen av baddräkten. Lutad mot bassängkanten intar jag min plats, låter benen flyta upp. Sträcker ut mig vågrätt under ytan och tänker på konstsimmerskan Esther Williams; jag sprattlar lite tafatt med fötterna. Där kommer någon simmande i dunklet förbi oss andra där vi ligger och guppar: Hej!

Den här speciella kvällen är Lågedammsbadet i Hörby förvandlat till biosalong; det är arkitekturfilmfestivalen ArchFilmLund som startar så här. Vi biobesökare har gjort oss till ett med ett för sammanhanget helt oväntat element: vatten. Filmduken tangerar nästan ytan. Alla våra vanliga biobesökarbeteenden är som bortblåsta. Vi är avklädda på mer än ett sätt. Kan vi ens ha förväntningar? Vad händer med rummet? Med filmen vi ska se? Med oss?

Det franska – till form, uttryck och handling minst sagt excentriska – science fiction-fantasy-dramat De förlorade barnens stad från 1995 exploderar i reflekterande färgsensationer över ytan. Vi ger oss hän. Vatten skvalpar även på filmduken, smutsigt, grumligt och inte minst förorenat av ondska. En futuristisk stad ligger långt ute vid horisonten. Stora, taggiga minor rullar runt och förvirrar alla seglatser.

I den här världen finns det vuxna som stjäl små barn. De sätts i roddbåtar och tas till staden långt därborta. En ond härskare, en vetenskapsman och en rad kufiska figurer har utrustat platsen med laboratorier där barn föds upp i provrör, där individer klonas. Här råder det totala förfallet, parallellt med ett slags dekadens. Någon gång har någonting gått alldeles fel, provrör har exploderat, en vetenskapsman har kastats i havet och lever sen dess på dess botten.

Vad handlar det hela om? Jo, om att den ondaste av dem alla, herr Krank, har förlorat förmågan att drömma. Han vill till varje pris få tillgång till barns hjärnor och därigenom åter få tillgång till drömmarna – därför rövar han bort barn. Han skyr inga medel. De som ska bryta detta förlopp och rädda barnen är en liten flicka och en cirkusartist, vars lillebror stulits, en man som kan spränga kedjorna han är bunden med men som har ett barns sinne. De blir ett udda hjältepar som själva håller på att gå under flera gånger.

Jag tänker där i vattnet på den danska journalisten och författaren Carsten Jensen, som menar att vuxna har kapitulerat i fråga om en sann omställning av samhället med hänsyn till det som händer i klimatet. Men det handlar inte om vi och de, det är en fråga om vi och ni. Vuxna, säger Jensen i en debattartikel i Sydsvenskan, har abdikerat och säger: vi kan inte ändra oss, men det kan ni som nu är unga, det är ni som ska lösa problemen.

Risken finns att det, som i filmen, har gått för långt. I desperation jagar vuxna efter barnets förmåga till fantasi, till drömmar, till närvaro – medan världen blir allt smutsigare och råare, allt mer dunkel och destruktiv. I det offentliga samtalet om omställning ropas det idag allt oftare efter konstens uttryckssätt – man efterlyser berättelserna som går in i mage och hjärta. Det räcker inte med kunskap som stannar i huvudet, det blir aldrig till insikt. Efter två timmar för oss i vattnet segrar barnen i filmen. Den onda världen exploderar. Cirkusartistens lillebror, pojken som rövades bort i filmens början, ser oss i slutscenen rakt in i ögonen, äter obekymrat på en korv och rapar rakt in i rutan. Jag sover, lätt frusen, med raggsockor på fötterna den natten.