Den 5 oktober arrangerades konferensen Getting our cities right #2: From Living Laboratories to urban healthscapes på Alnarp. Dagen därpå, den 6 oktober, bjöd Movium in till en studieresa till skånska stadsskogar, där Roland Gustavsson var guide. Det första besöket gjordes i Alnarps landskapslaboratorium på SLU:s campus, där Roland Gustavsson varit en självklar frontperson under decennier och är en av dem som anlagt landskapslaboratoriet.

Hur kom Landskapslaboratoriet egentligen till?
– Delar av landskapslaboratoriet i Alnarp har idag mer än 40 år på nacken. Det visar på vilket sätt dagens och framtidens grönområden i framtidens städer och i själva närlandskapet – som inkluderar en landsbygd – kan ha höga varierade upplevelsevärden och ett rikt vilt- och djurliv samtidigt som man inte släpper taget i produktion och överordnade miljömål. Om man så vill: Avsikten är att stadskultur och landsbygdskultur här får chansen att möta varandra utan att någon förtrycker den andra. Landskapslaboratoriets värde växer år från år. Det är utan tvekan redan ett av våra bästa referensexempel vi har idag i Skandinavien som visar vad man kan vinna om man siktar på ett flerbruk och får tillåtelse att röra sig fritt mellan discipliner, från trädgården med nya former av trädgård och andra former av grönytor, till skogsbruket och det öppna odlingslandskapet.

Hur är Alnarps landskapslaboratorium utformat?
– I landskapslaboratoriet kan man inom korta avstånd röra sig mellan anlagda landskap från den ursprungliga vind- och buffertplanteringen i Klaus Vollbrechts park, till arboretet och små trädgårdsmiljöer i Tor Nitzelius park och Magnoliaskogen. Här har utformningen baserats på en trädgårds- och odlarkultur som grundkaraktär blandat med kunskaper om trädgårdsväxternas ekologi och förmåga att samleva naturligt under långa tidsrymder. Växter med ursprung i olika världsdelar och olika strukturella typer har anlagts och följs sida vid sida. Detta matchas mot Alnarps västerskog väster om järnvägen, där disciplingränserna än mer överskridits. Här är landsbygdsatmosfären tydligare och området som används för landskapslaboratoriet betydligt större. Kunskap och metoder har hämtats från skogsbruk, jordbruk, vatten i landskapet. Tanken är att även ge plats för vildmark som kvalitet och till att kunna ta vara på spontan utveckling. Detta inom målet att skapa höga och varierade upplevelsevärden tillsammans med en sund ekonomi och ett rikt växt- och djurliv.

På studieresan begav vi oss också till Filborna naturpark i Helsingborg. Hur har den parken utvecklats?
– Dagens Filborna naturpark har sin början redan på 1980-talet och har utvecklats steg för steg. Jag var ansvarig för utformningen av det första steget och har därefter involverats även i de nästkommande stegen, ofta i ett nära samarbete mellan Helsingborgs kommun och SLU. Filborna är mäktigt stort som område. Det är idag ett riktigt landmärke i Helsingborg, anknyter till stadskärnan och är det största gröna område innanför ringvägen, där det ska serva Helsingborgs östra delar med flera stora, tättbebyggda områden. Upplevelsen blir tätt knuten till de rörelsestråk som finns där. I jämförelse med Alnarp beivrades inslaget av vatten mer. Det finns siktstråk där man får en illusion av holländskt flodlandskap, eller varför inte ett tidigt men idag svunnet helsingborgskt våtmarkslandskap med bland annat vatten som element. Intill tar ett större hagmarksområde vid med betande får. Det finns dessutom små nedslag med arboreta som erinrar oss om att vi fortfarande är kvar i staden och där finns flera stora vildmarksområden som blivit eldoradon för barn och deras lek och med inslag av naturpedagogik.

Många som besöker landskapslaboratoriet imponeras särskilt av den ”förvaltning genom gestaltning” som tillämpats i Alnarps landskapslaboratorium. Det har en så uppenbart stor betydelse för laboratoriets kvalitet, inte minst på upplevelsesidan. Vad är värdet med en sådan metod?
– I praktiken då ett nytt skogsområde planteras så är det oftast en enkel bild av framtiden man målar upp. Det handlar ofta om en fullplantering av ett tidigare odlingsfält. Även vid tillblivelsen av ett rekreationsområde är det ”dynamiska tidsperspektivet” magert. Särskilda designtankar kommer in just i början som bäst, sedan försvinner området in i ett tekniskt röjande och gallring i ett för övrigt ”färdigt område”. Det är naturligtvis mycket begärt att tro att man den här vägen någonsin når i närheten av de fullödiga skogar och äldre odlingslandskap, som har olika tidslager och en helt annan komplexitetsgrad – och om man tittar mer noggrant ser man spår efter en otrolig hantverksskicklighet och omsorg om detaljerna. Ett huvudmål då landskapslaboratoriet skulle komma till var därför att ge plats för ett mer fördjupat och brett tänkande, där dynamiken och förståelse av själva förändringen över lång tid måste betraktas som ytterst viktigt, så att man kan ta fördel av alla åldersfaser och inte förstöra för det långsiktiga genom kortsiktiga vinster. Därmed blev det viktigt att utformning och landskapsdesign inte bara skulle finnas med i början utan stimuleras till att bli viktig även under den långa förvaltningen som följde. Vid exkursioner till Alnarp blev det dessutom viktigt att kombinera besöket där med besök i äldre referensområden.

Hur uppstod idén till metoden?
– Redan i början av förverkligandet av landskapslaboratorierna förstod vi att en av de bärande idéerna var att försöka fånga själva dynamiken och uttrycka förändringen i landskapet, både som kortsiktig och långsiktig dynamik, men parallellt även dynamiken i själva idéerna och hanteringen av dynamiken hos anläggare, förvaltare eller användare. Detta kändes viktigt i en tid som alltför ofta var alltför ytlig, rumphuggen, kort, inte gav tillräckligt långa tidsperspektiv och utan att ge tillräckliga möjligheter till feedback. Som del i denna dynamik fanns vi själva och det fanns ingen anledning att försöka uppfinna hjulet på nytt men inte heller att underskatta ungdomens naturliga förmåga till kreativitet.

Hur gick ni då tillväga?
– För att tänja ut tiden och få tag i intressanta trådar lät vi två kompletterande projekt komma till stånd. I det första vände vi oss både bakåt i tiden, så vi inte skulle tappa bort kvalitéer som fungerat över mycket lång tid, och bjöd ut 15 av ”gårdagens mästare” i landskapslaboratorierna, det vill säga framgångsrika personer som varit verksamma under de tidigare 50 åren av skogsbruk, trädgård, ekologi och trädgårdsodling för djupintervjuer. I det andra satte vi vår tilltro till den yngre generationen, med en grupp landskapsarkitekter, landskapsingenjörer, jägmästare och konstnärer för att låta dem fånga upp dagens uttryck och inspireras av ett platstänkande ute i Alnarps landskapslaboratorium, där de yngsta delarna var fem – tio år gamla och andra delar hade kommit in i en tonårsfas. Projektrubriken för den senare studien blev ”Young landscape designers and artists express themselves in young landscape”. Var och en tilldelades sin plats i laboratoriet och sedan arbetade de under tre somrar med att utveckla den som plats och stråk.

Och under det arbetet kom alltså uttrycket till?
– Ja, uttrycket ”kreativ skötsel” och ”förvaltning genom gestaltning” blev så tydligt centrala aspekter i bägge projekten och direkt en del av atmosfären som vi arbetade i. Vi förstod inte minst att utformningsaspekter och andra kreativa utvecklingsdelar långt ifrån bara berör själva anläggningsfasen. De måste få tyngd inte minst i förvaltningsfasen. Mycket av själva detaljarbetet och artikuleringen berör snarare den fortsatta utvecklingen och förvaltningen. Så skulle två av de medverkande i det senare nämnda projektet, Dana Hvladikova och Jan Sestak, förbereda sitt första inlägg på en internationell konferens i Slovenien och behövde en titel. Det blev ”Creative Management”. Snart så hade forskningen även inspirerat studenterna och Creative Management blev ett inslag i flera kurser och ett mycket uppskattat sådant. I ytterligare ett steg senare vävdes den gestaltande, utvecklande uppgiften in i den skötseltjänst som kom till på SLU i Alnarp för att klara förvaltningen år från år. Detta blev parktekniker Erik Svenssons uppgift vid sidan om att momentet fortsatte i kurserna.

Har landskapslaboratoriet fått något särskilt signum genom den här metoden?
– I vårt sätt att tala om vad landskapslaboratoriet ger har vi ägnat mycket uppmärksamhet åt ”gradienter” och ”komplexitetsstegar”, där det mest art- och formrika gärna får kompletteras med det mest enkla. Landskapslaboratoriet vill i utformning, anläggning och förvaltning av ett stycke landskap skapa uppmärksamhet av hela gradienten, från de interiöra biotoper och upplevelserum under träden som kan ha så olika struktur, till kantzoner och öppna ängs- och vattenytor. Det vill visa hela gradienten från bestånd och fält som ytor till de punktobjekt och linjer som oftast tappas bort men är så viktiga i ett mer fullödigt landskap, med grupper och enskilt stående träd, eller alléer av olika slag. Parallellt vill det visa gradienter från det kontrollerade till det vilda, även som delar i ”trädgårdskaraktär” och ”park”. På så sätt har det blivit just ”förvaltning genom gestaltning” som skänkt landskapslaboratoriet i Alnarp ett speciellt signum och en särskild uppmärksamhet, såväl i Sverige som internationellt. En landskapsdesign, som inte bara angår början i en områdesstart utan som om och om igen bör stimuleras under en områdesutveckling. Ett av de viktigaste resultaten i arbetet med Alnarps landskapslaboratorium är att kreativa inslag och design måste få lov att spela en roll och ges utrymme och stimuleras under årens lopp.

Vilken relevans ser du att den anlagda stadsskogen har idag?
– Med alla forskningsresultat om klimat, miljöproblem, villkor för staden som övergripande system för att må bra långsiktigt och om hur staden hänger samman med kringliggande landsbygd blir ett stadsskogstänkande viktigt. Också då vi fyller på med forskningsresultat om hemmaturism och om människors hälsa, sökandet efter det goda livet och vikten av att vi kan identifiera oss och involvera oss mer i lokala engagemang och i den plats som vi lever i. Där blir ”labbandet” helt centralt. Allt detta talar för att vi berör ett ämne som aldrig varit mer aktuellt och viktigare än idag och framåt.

Bör vi anlägga fler stadsskogar?
– Självklart bör vi anlägga fler stadsskogar, och då tänker jag brett i termer, inkluderande olika storlekar, där en skog för barn kan vara mindre än 5 x 5 meter, från trädgård, till skog, ängar, småvatten och landskapsmosaiker med hagmarker och betande djur som inslag. Lika självklart för mig är att vi måste arbeta brett, som i landskapslaboratoriet i Alnarp, långsiktigt, och med stor insikt i att se till att utformningsfrågorna och nya utvecklingssteg finns på plats och stimuleras om och om igen, på liknande sätt som i Alnarp, eller på andra, lika framgångsrika sätt.

Snart kommer bokenWoods go Urban: three decades of experiments with woodlands in Landscape Laboratories som handlar om just landskapslaboratoriet. Har författandet av den gett nya insikter kring stadsskogar och landskapslaboratoriet?
– Vi har arbetat mycket med författarteam och därmed nått en viktig bredd och fördjupning i skildringen av landskapslaboriatoriet. Lika viktigt är att vi kommit närmare varandra i hur vi tänker och vill formulera oss, vilket skapat bättre möjligheter för nytänkande och det kan vi nu kan presenteras i boken. Det som har slagit mig då vi har hållit på med den är att många tankar och ”resultat” hade varit omöjliga att formulera eller ens upptäcka då vi var mitt uppe i det. Bokarbetet har gett oss möjligheter att spetsa formuleringarna, bli tydligare, arbeta fram bättre illustrationsmaterial och faktiskt nyupptäcka mycket. Vi har behövt den här långa tiden för att överhuvudtaget få en chans att tänka tankarna. Det föder också en fundering kring forskningsråd, som ofta vill ha svar inom två–tre år, och andra stressade korttidsseende organisationer, som ödelägger mycket av gott tänkande och reflektioner som vi behöver för att inte bli för inlåsta i vår egen korta tidsålder.

Berättat för Harald Klein