I Sverige blev barnkonventionen lag år 2020. Nu har det gått fem år.  När lagen antogs fanns det stora förväntningar på vad detta skulle kunna leda till. Många kommuner tillsatte särskilda samordnare som skulle arbeta för barnets bästa i olika sammanhang. Men vad har egentligen hänt de senaste åren? Har barnkonventionen gjort någon skillnad?

Att intresset för barns rättigheter är stort märktes förra veckan när Länsstyrelsen i Västra Götaland anordnade ett webbinarium om barnperspektivet i fysisk planering, från ord till handling. Inom det regionala miljömålsarbetet har Länsstyrelsen tagit initiativ till en åtgärd under 2022–2025 om just barnperspektivet i översiktsplaneringen och detaljplanearbetet på det sätt som passar kommunens processer. Länsstyrelsen ger råd inom ramen för hanteringen av planärenden. Av länets 49 kommuner har 32 kommuner åtagit sig att arbeta med åtgärden.

Det finns en del vägledningar från nationella myndigheter. År 2022 tog Boverket, på uppdrag av regeringen, fram en vägledning om barnkonventionen i fysisk planering och stadsutveckling. Boverket har även tagit fram vägledning inom gestaltad livsmiljö för skolors och förskolors fysiska miljöer inomhus och utomhus. Göteborgs stad tog redan 2011 fram en metod för barnkonsekvensanalys som har spridit sig över landet. Många kommuner har skapat egna riktlinjer för utemiljöer vid skolor och förskolor samt lekmiljöer som också har antagits politiskt. SLU Tankesmedjan Movium tog 2022 fram skriften Barn, plats, lek, stad – strategier för barnvänlig stadsplanering. Men hur gör man i praktiken?

Trollhättans kommun menar att det bara är att börja. Det finns mycket att ta spjärn emot i plan- och bygglagens portalparagraf, nationella målsättningar och kommunens egna riktlinjer och policyer. Planerarna ställde sig också frågan: Vilka frågor påverkar inte barn? Svaret blev inga. De kunde inte komma på en enda fråga som inte påverkar barn och unga.

I Trollhättans kommun har man utvecklat en matris för hur barns rättigheter ska tas tillvara i fysisk planering. Men man måste ha kunskap om hur barnen kan tänkas påverkas och man måste prata med barnen – både arbeta med barnperspektivet och ta in barnets eget perspektiv. I samband med att Trollhättans resecentrum skulle byggas om tog planerarna hjälp av ”fältarna” (unga vuxna som stöttar ungdomarna), och pratade med barn och unga som rörde sig i området runt resecentret. Vad önskar de av ett nytt resecentrum?

För de unga är resecentrum inte bara en trafiknod, det är en mötesplats och en plats för umgänge. De önskade sig bra sittplatser, möjligheter att ladda mobilen och möjliga aktiviteter. Detta ledde till att kommunen nu har avsatt ytor för park i planprogrammet för att kunna erbjuda plats för aktiviteter och att hänga. Behovet av sittplatser och laddning har de skickat vidare till dem som arbetar med utformningen. I ett annat område som planerades för radhus förde kommunen dialog med de boende och förskolan i närområdet. Det visade sig att den föreslagna utformningen av bostadsområdet skulle skära av ett rekreationsstråk som var särskilt viktigt för barnen. Resultatet blev en annan utformning med något färre bostäder så att rekreationsstråket kunde bevaras.

I Tanums kommun har planarkitekterna utvecklat ett systematiskt arbetssätt för att integrera barnperspektivet i detaljplaneprocessen. Inspirerade av miljöbedömningsprocessen, eller undersökning om betydande miljöpåverkan, har de tagit fram en checklista för Undersökande av barnets bästa (UBB). I samband med att arbetet med en detaljplan startas upp försöker planerarna att skapa sig en samlad bild av vilka barn som berörs av planen, på vilket sätt, om det finns kunskap från barnen och vilken ytterligare kunskap man skulle behöva. Därefter fattar man beslut om det behövs särskilda insatser och/eller en barnkonsekvensanalys behöver tas fram. Olika metoder för dialog behövs för olika åldersgrupper. Med 5-åringar kan man göra en gåtur, med mellanstadieelever har de workshop och med högstadieelever en demokratidag.

Jag lämnar seminariet och konstaterar att barnkonventionen nog har gjort skillnad i praktiken. Det finns fortfarande många som undrar hur de ska göra, men det finns också flera som bara kör, testar, utvärderar och utvecklar. Trollhättan och Tanum vittnar om att för ett långsiktigt resultat är det viktigt att rigga organisationen och ha ett mandat, ta fram rutiner och processer för att ta in barnperspektivet. Men man måste också prata direkt med barnen och få in det i planhandlingarna. Här är förberedelse och efterarbete med återkoppling tidskrävande, men nödvändigt. Det underlättar att ta hjälp av dem som har mest kunskap om barnen i och i närheten av den aktuella platsen så som pedagoger, fältarbetare och stödpersonal. Jag tar med mig Trollhättans slutord: En stad som är bra för barn är bra för alla!