När barnkonventionen blev lag i Sverige år 2020 fanns det stora förväntningar på vad det skulle kunna leda till. Många kommuner tillsatte särskilda samordnare som skulle arbeta för barnets bästa i olika sammanhang. Fysisk planering lyftes fram som ett särskilt viktigt område att arbeta med utifrån barnkonventionen. Boverket fick i uppdrag av regeringen att ta fram en vägledning för hur detta skulle kunna ske. Men vad har egentligen hänt de senaste åren?

Emelie Hassel är planarkitekt på Trollhättans stad och berättar om kommunens resa mot ett starkare barnrättsperspektiv i fysisk planering. Det startade redan 2019, inför att barnkonventionen skulle bli lag, med att kommunen tillsatte en förvaltningsövergripande barnrättsgrupp. Gruppen bestod av deltagare från varje förvaltning med bland annat hållbarhetsstrateg, planerare och socialtjänst. De började med att identifiera och kartlägga processer och platser där barnfrågor aktualiserades. Tillsammans frågade de sig: Vilka frågor påverkar inte barn? Svaret blev kort och gott: inga.

Det stora genombrottet har kommit med den sociala konsekvensanalysen (SKA) som är en tydlig metod för att hantera sociala aspekter och bedöma konsekvenser i olika skeden av planeringsprocessen. Den tillämpas nu vid detaljplan, fördjupning av översiktsplan och översiktsplan. Det har blivit fler dialoger med barn och unga och bättre samarbete med både utbildningsförvaltning och kultur- och fritidsförvaltning.

När man gör en workshop i samband med en stor SKA bjuds i vissa fall även polisen och exploatörerna in. Det blir en lärprocess för alla.

Satt stort fokus
Moa Leidzén och Anette Karlsson arbetar på Tanums kommun i norra Bohuslän. Moa Leidzén är avdelningschef på Plan- och kartavdelningen och Anette Karlsson är planarkitekt. De tycker att barnkonventionen som lag satt stort fokus på barn och unga som grupp i samhället. Plan- och bygglagen handlar om alla människor, men barnkonventionen har stärkt frågor som rör barn och unga i fysisk planering. Till skillnad från Trollhättans stad har Tanum inte arbetat förvaltningsövergripande, utan i stället fokuserat på vad man kan göra inom de processer som planavdelningen själva driver. Man måste gräva där man står, menar Moa Leidzén och Anette Karlsson. Att avgränsa sig till detaljplaneprocessen var ett sätt att komma framåt. Och det har gett ringar på vattnet.

Undersökande av barnets bästa (UBB) är en checklista som planerarna har tagit fram. Checklistan är inspirerad av miljöbedömningsprocessen, eller undersökning om betydande miljöpåverkan. I samband med att arbetet med en detaljplan startar försöker planerarna att skapa sig en samlad bild av vilka barn som berörs av planen, på vilket sätt, om det finns kunskap från barnen och vilken ytterligare kunskap man skulle behöva.

Fattar därefter beslut
Därefter fattar man beslut om det behövs särskilda insatser och/eller en barnkonsekvensanalys behöver tas fram. Det blir ett systematiskt arbetssätt för att integrera barnperspektivet i detaljplaneprocessen. Checklistan förutsätter att man har information om barn och då måste man ha frågat barnen. Olika metoder för dialog behövs för olika åldersgrupper. Med femåringar kan man göra en gåtur, med mellanstadieelever arrangera en workshop och med högstadieelever en demokratidag.

I och med att planerarna lyfter barnfrågorna tidigt i processen har andra förvaltningar också fått upp ögonen för frågorna. Det har blivit betydligt fler dialoger med barn och unga. Men hur talar man med ungdomar egentligen? I samband med att Trollhättans resecentrum ska byggas om tog planerarna hjälp av dem som känner ungdomarna väl – fältassistenterna – för att prata med barn och unga som rörde sig i området. Vad önskar de av ett nytt resecentrum och hur kan man stärka tryggheten?

Samlade synpunkter
Under ett par dagar kunde planerarna och fältassistenterna samla in många synpunkter och idéer som rör trygghet och socialt liv. För de unga är resecentrum inte bara en trafiknod, det är en mötesplats och en plats för umgänge. De önskade sig bra sittplatser, möjlighet att ladda sin mobil och fler aktiviteter. Detta ledde till att kommunen i planprogrammet nu har avsatt ytor för park i anslutning till resecentrum för att kunna erbjuda plats för aktiviteter och att hänga. Dialogresultatet finns med som en bilaga till planprogrammet.

Frågorna om laddmöjligheter och wifi har skickats vidare till Jernhusen och Västtrafik som ansvarar för stationen och kollektivtrafiken.

Det handlar mycket om att bygga förtroende i dialogen – både i hur man bemöter barn och unga och hur man tar hand om deras synpunkter och idéer. Samhällsbyggnadsprocessen är utmanande här eftersom den tar så lång tid. Det är flera skeden med många inblandade under processens gång som gör att resultat kan tappas bort på vägen. Därför är det viktigt med överlämningsmöten från exempelvis detaljplan till mark och exploatering. Man ska inte underskatta rutiner som stödjer en god dokumentation, men inte heller den personliga överlämningen.

Ännu bara början
Emelie Hassel på Trollhättans stad menar att det bara är att börja. Det finns mycket att ta spjärn emot i plan- och bygglagens portalparagraf, nationella målsättningar och kommunens egna riktlinjer och policyer. Men även om det är viktigt med styrdokument och rutiner så får man inte fastna där. Man måste också göra. När man testar bygger man själv upp en metodbank och får goda exempel att hämta ifrån.

Dialogen måste inte ta så mycket tid. Man får ut mycket värdefullt även av en begränsad dialog och genom att samordna dem. I en stadsdel hade kommunen tre detaljplaner på gång. Då gick man ihop och gjorde en gemensam dialog med ungdomarna på fritidsgården i stadsdelen.

Moa Leidzén och Anette Karlsson i Tanum är inne på samma spår. Det viktiga är att man gör någonting. Att prata med ett barn är mer än att inte prata med något barn. Det finns så mycket att inspireras av om man utgår från var man är och kan plocka fram det som man ser är möjligt.

Kontinuerligt samarbete
Visionen för barnrättsarbetet är ett mer kontinuerligt samarbete med skolorna – skolorna är en nyckel för att nå ut till alla barn. Emelie Hassel drömmer om att varje år få besöka alla kommunens elever i årskurs 4 och berätta om samhällsbyggnadsprocessen och skapa förutsättningar för att involvera barnen i olika planarbeten. Enbart den fysiska planeringen har begränsade möjligheter att faktiskt skapa bättre livsmiljöer för barn och unga. Ett bättre samarbete med kultur- och fritidsförvaltningen och de tekniska förvaltningarna är därför viktiga nycklar för att kunna skapa förändring.

Barnkonventionen som lag gör skillnad för fysisk planering, konstaterar jag efter samtalen med Emelie Hassel, Moa Leidzén och Anette Karlsson. Det finns fortfarande många som undrar hur de ska göra, men det finns också flera som bara kör, testar, utvärderar och utvecklar. Trollhättan och Tanum vittnar om att det är viktigt att ta vara på det mandat man har. Då är det möjligt att gå från ord till handling.