Ett torn av glas reste sig en gång i São Paulo som en manifestation av en ny tid. Ett arkitektoniskt mästerverk, ett kulturhistoriskt viktigt modernistiskt monument. Det 24 våningar höga huset, Wilton Paes de Almeida, ritades av den brasilianske arkitekten Roger Zmekhol på 1960-talet och invigdes 1968 som huvudkontor för ett storföretag. Stål och betong fick en fasadkonstruktion av glas – en curtain wall – hängande som en gardin framför byggnadens stomme. Ja, som en hud av glas, skin of glass. 

Det är också den titel som dokumentärfilmaren Denise Zmekhol, Roger Zmekhols dotter, gett sin film, som vann första pris på årets arkitekturfilmfestival Archfilm, som hölls i Lund i oktober. Juryn skriver i sin motivering till priset att det är ”… en film som visar hur intimiteten i varje arkitektoniskt projekt kan vara sammanflätad med världens öden”.

Filmen börjar som ett trevande försök från en dotter att närma sig en frånvarande far –frånvarande alltsedan barndomen, då han övergav familjen, och därefter evigt frånvarande. Roger Zmekhol dog 1976. Vilken väg ska hon gå för att få veta vem han var, förutom att leta bland familjefoton och privata smalfilmer? Hon bestämmer sig för att söka honom via hans verk. Men det blir inte en berättelse om enbart fadern, inte heller om den store arkitekten eller ens arkitektur i sig, utan filmen utvecklar sig till en berättelse om hur det här huset får representera arkitektur som ett uttryck för social segregation.

Trots sin glasfasad har företagsbyggnaden knappast varit en plats som kännetecknats av transparens. Det lätta fasadmaterialet har gynnat byggnaden – en curtain wall bär enbart sin egen vikt – och måhända har glaset speglat det omgivande samhället, men huset har aldrig låtit någonting av det omgivande samhället komma innanför väggarna. Det framstår i sig självt som en ointaglig borg. Efter att företaget lämnat byggnaden blev den åren 1980–2003 högkvarter för den federala polisen i São Paulo.

Därefter fick huset förfalla och ockuperades slutligen av socialt utsatta och hemlösa. Detta manifesterades genom att glasfasaden pryddes av slagord och graffiti. Fortfarande den ointagliga borg den alltid varit, men nu på ett mer uppriktigt och konkret sätt, eftersom glaset inte längre syntes. Men samhällets orättvisor tog sig trots allt in. Bakom fasaden pågick en ny utsugning av dem som inget har, arrangerad av olagligt organiserade profitörer som avkrävde de boende hyra. Denise Zmekhol skildrar i filmen hur hon under flera år försöker närma sig huset och komma in. Hon vill tala med dem som bor därinne. Men hon får hela tiden kalla handen. Hon är inte välkommen.

Mitt i natten till den 1 maj 2018 utbryter en våldsam brand. Det visar sig senare att den uppstått till följd av tjuvkopplingar av elledningar i en av bostäderna mitt i byggnaden. Husets konstruktion fungerar nu som en fackla och Wilton Paes de Almeida-byggnaden kollapsar. Följden blir naturligtvis ingenting mindre än en humanitär katastrof.

Denise Zmekhol finns där. Och nu, när fasaden bokstavligen rämnat och det bara finns ett rykande och gapande tomrum kvar efter huset i stadskvarteret, rämnar också fasaden människorna emellan. Nu når Denise Zmekhol fram. Hon talar med de drabbade och de talar med henne. De får veta vem hon är och att även hon, på sitt personliga vis, haft kopplingar till huset. Det blir varma möten och vänskap uppstår. Filmen byter här helt perspektiv. Nu följer kameran människor i närbild på marken, på gatan, i stället för att på distans visa ett berömt hus. Personer träder fram med sina berättelser. Mitt i all utsatthet finns ändå ett slags hopp. 

Denise Zmekhols film förde henne inte närmare sin frånvarande far, den förlorade relationen går inte att upprätta. Men hennes film släpper ändå inte den tråden när hon följer en ung man och hans gravida fru som förlorat allt av det lilla materiella de ägde. Filmen slutar med att vi ser den unge mannen, en stolt nybliven far med sin nyfödda dotter i famnen. Kanske finns det hopp för relationen mellan den här pappan och hans dotter, ja mellan människor i gemen, trots allt, och på ett djupare plan. Inga glasfasader ska tillåtas få komma emellan.