I takt med att städer förtätas finns det risk att grönytor försvinner till förmån för bebyggelse. Begravningsplatser är ofta skyddade, har funnits länge och utvecklat en rik biologisk mångfald. Som parker har de alltså stor potential. I en ny vetenskaplig artikel har forskare vid SLU undersökt inkluderingen och anpassningen av barn på olika begravningsplatser. Åtta representanter från branschen blev intervjuade i studien.

– Det framkom att barn inte har samma beröringsskräck inför livet och döden som vuxna. Vi ska kunna inkludera barn i våra medborgardialoger, bland annat om förtätningen. Då kan ju också begravningsplatser vara potentiella platser som barnen har tillgång till, säger Cecilia Karlsson, en av författarna till artikeln. 

Samtliga respondenter ansåg att dagens begravningsplatser sällan är anpassade för barn trots att familjer ofta besöker dem. Ingen i studien tyckte heller att barns närvaro på begravningsplatser ses som störande. Samtliga ansåg att risken för att barn exkluderas är stor.

– Om vi förtätar mer måste barnen kunna ha tillgång till platser att få vara på. Den rika biologiska mångfalden på begravningsplatser ger barn varierad topografi, lösa material och annat som stimulerar fantasi och lek. Den kyrkoherde som intervjuades hade gärna sett någon typ av hinderbana på sin begravningsplats.

På tidigt 1900-tal var det inte ovanligt med sandlådor och gungor på svenska begravningsplatser i exempelvis Stockholm. I dag väljer fler att bli kremerade vilket skapar ännu mer fria ytor. För barn är kontakt med naturen avgörande för lek, fysisk aktivitet, sociala interaktioner och stressreducering.

– Leken behöver inte alltid vara vild, den kan också vara stillsam. Det kanske finns ytterområden på begravningsplatser som lämpar sig för spring utan att störa stillheten. Tvärtom nämns det som positivt med skratt, hoppfullhet och något ljust i det mörka med döden.

Barn uttrycker ofta att de tror att begravningsplatser bara är för vuxna. Det grundläggande syftet är att det ska vara en plats för de döda och att sörja. Barn behöver involveras i tid för att få ökad förståelse om livet och döden, men också för att de ska känna ansvar över dessa platser och värna om dem i framtiden.

– Det är främst gamla som befinner sig på begravningsplatser. När vuxna besöker dem åker vi ofta dit utan barn. Begravningsplatser är något vi alla betalar skatt till. Då ska vi också kunna nyttja dem och skydda dem över tid.

Studien visade att det finns en vilja och ett intresse att involvera barn men att det är oklart vem som bär ansvaret. Det saknas också kunskap och vägledning kring hur begravningsplatser kan införa barnanpassningar. Svenska kyrkan har med en barnkonsekvensanalys i allt de gör men det finns inte definierat exakt vad det innebär.

– Kyrkogårdscheferna har ofta en ambition, men förändringen behöver komma uppifrån – gärna med en verktygslåda för hur man kan arbeta och en plats i gemensamma forum. Jag hoppas att artikeln kan lyfta upp frågan på agendan, säger Cecilia Karlsson.