– Som vanligt har vi en tendens att glömma våra döda, trots att vi i varje enskilt fall värderar möjligheten att besöka en anhörigs grav högt. Dessutom finns en begravningslag som tydligt säger att det i Sverige råder evig gravfrid. Mänskliga kvarlevor får inte flyttas om det inte råder särskilda skäl, och då måste tillstånd inhämtas av länsstyrelsen.

En ansökan om flytt av begravningsplatsen skickades in till länsstyrelsen 2023 men avslogs då behandlingen av de mänskliga kvarlevorna från columbariet inte ansågs uppfylla rimlig praxis och respekt för de döda. Även Hjalmar Lundbohms, Kirunas grundare, kistbegravda kvarlevor ska flyttas, till skillnad från de 2000 döda som begravts i minneslunden.

– I ansökan beskrivs hur endast en symbolisk flytt planeras för de som begravts i minneslunden, genom att ”en smula jord” därifrån flyttas till Kiruna nya begravningsplats. Samtliga kvarlevor, i det här fallet askor, skulle alltså bli kvar i den framöver starkt erosions- och sättningsbenägna zon som kommer övergå till något som kallas Gruvstadsparken.

Osäker framtid

Hur lösningen blir framöver är tämligen osäkert.

– En ny och bättre ansökan måste skickas in, och det finns inte så mycket erfarenhet att basera besluten på. I Sverige har en större flytt av kvarlevor inte ägt rum sedan mitten på 1900-talet i Grängesberg, då stoft efter 1365 begravda personer flyttades.

Vid flytten av Kiruna centrum behöver begravningsplatsen med tillhörande columbarium och minneslund flyttas - med totalt cirka 5000 döda.

– I våra studier räknar vi, baserat på andras forskning, dessutom med att minst fem anhöriga berörs för respektive person som är begravd. Totalt blir det minst 25 000 personer som är berörda, och detta är lågt räknat. De behöver höras. Vad vill de? Hur ser de på saken? Beslutet måste grunda sig i den lagstiftning som finns, och då kan inte ett beslut äga rum alltför lättvindigt.

”Alla ska med”

I forskningsprojektet Nekropolis har Carola Wingren och hennes kollegor skickat ut en enkät till 3000 gravrättsinnehavare och genomfört fokusgruppsintervjuer med gravrättsinnehavare och tjänstepersoner från Svenska kyrkan, Kiruna kommun och LKAB. Vad det gäller flytten av askorna i minneslunden har svaren varit mycket samstämmiga bland de anhöriga.

– Alla ska med, stoftet ska inte få rasa ner i gruvan. Bara för att vissa har valt minneslund som alternativ för sin eller en anhörigs gravskick ska man inte bara bli bortglömd.

Hon tror att svaren speglar ett behov av värdighet, jämlikhet och solidaritet med dem som vigt sitt liv åt gruvan eller åt det samhälle som burit upp gruvans aktivitet.

– Hur vi har kvar våra band till våra döda anhöriga har också med framtiden att göra. Som anhörig vill man ha kontakt med sina döda och visa respekt för dem.

Hon hoppas nu att länsstyrelsens avslag tillsammans med forskningsresultaten ska leda till en bättre och mer reflekterad behandling av de mänskliga kvarlevorna.

– Kanske kan en dialog utvecklas mellan invånare, politiker och handläggare, så att ännu bättre och mer fullödiga svar kommer fram på hur en flytt av mänskliga kvarlevor bör gå till så att anhöriga blir nöjda och kan känna sig trygga. Svaren kommer att vara värdefulla inte bara i Kiruna, utan på många håll där exploatering eller effekter av klimatförändringarna, som erosion, ras och översvämning, gör att begravningsplatser måste flyttas.