Att ha 300 meters avstånd till ett grönområde är ett nationellt och delvis internationellt etablerat mått, även om det kan vara långt att gå med en trilskande 2-åring eller en rullator. Kravet på 30 procent krontäckning är en ambitiös men nödvändig målsättning för klimatanpassning och ekologiska spridningssamband i tätorter. Värdet av att kunna se tre träd – även om siffran är lite mer godtyckligt vald – har en stark förankring i miljöpsykologisk forskning om mentala välbefinnande och grönska.

På många sätt kopplar 3+30+300 till de ekosystemtjänstanalyser vi på Ekologigruppen har en lång tradition att ta fram. När vi kartlägger reglerande ekosystemtjänster är just krontäckning och biomassa centrala komponenter. Att se träd från bostaden, arbetsplatsen eller andra institutionella miljöer är en aspekt vi karterar kopplat till mental hälsa och återhämtning. När vi bedömer fysisk hälsa och sociala relationer spelar tillgänglighet och kvalitet på grönområden en stor roll, men närhet är avgörande. Områden som inte uppfyller 300-meterskriteriet identifieras ofta som bristområden, även om vi gärna förespråkar att avståndsanalyser behöver nyanseras för olika grupper och för olika kvaliteter i de gröna områdena.

För mig som arbetar med grönstrukturplanering är 3+30+300 en viktig princip, eftersom den sammanfattar flera av de nyttor som träd och grönområden bidrar med: mentalt välbefinnande, klimatanpassning och fysisk hälsa. Även om kopplingen till ekologi och biologisk mångfald inte är explicit, finns den där. För att ett träd ska räknas inom 3-principen behöver det vara stort. Inom Yggdrasil-projektet, finansierat av Nordiska ministerrådet som vi på Ekologigruppen deltagit i, definierades ett träd som tillräckligt stort om det hade en krontäckning på minst 28 kvadratmeter. I 3+30+300 handboken, som vi tagit fram tillsammans med Trädkontoret och principens upphovsperson Cecil Konijnendijk på Nature Based Solutions Institute, anges även stamomkretsen i brösthöjd om minst 30 cm som ett alternativt mått. Det handlar alltså om uppvuxna träd, träd som ofta även bidrar till gröna samband och biologisk mångfald om de anknyter till de naturtyper och trädarter som naturligt växer i området och som andra arter är anpassade för.

Inom grönstrukturplanering är ekosystemtjänster och naturbaserade lösningar centrala begrepp som 3+30+300 relaterar till. Både ekosystemtjänster och naturbaserade lösningar är värdefulla för att analysera och förstå naturens värde för våra samhällen, men de riskerar göra naturen anonym, teknisk och förhandlingsbar. För mig är det avgörande att förstå trädens existensberättigande på den plats de växer. 

Visst kan vi plantera nya träd, men stora, gamla träd har en koncentration av värden som inte låter sig ersättas av nyplanteringar eller insektshotell. 3+30+300 hjälper oss att arbeta med detta grundläggande samband, om än på ett implicit sätt. Vi kan inte nå 3+30+300 om vi inte bevarar de träd och grönområden vi redan har, eftersom leveranstiden är lång. Nyplanterade träd är ofta för små för att ha omedelbar effekt. Träd är viktiga naturbaserade lösningar, men de är också levande individer som behöver plats, lagom med vatten och ljus för att kunna leva. Staden är på många sätt ett onaturligt habitat för träd, och en miljö där konkurrensen om plats är stor både ovan och under jord. 

Det kan finnas fördelar med exotiska arter som klarar extrema miljöer med torka och översvämning. Det måste dock vägas mot att inhemska träd har utvecklats tillsammans med insekter och mikroorganismer under lång tid. Det betyder att de erbjuder rätt föda och livsmiljö för pollinatörer, fåglar och andra arter som är anpassade till dem. Vi behöver också en hög diversitet av träd för att våra bestånd inte ska vara känsliga för exempelvis sjukdomar eller angrepp. Vikten av biologisk mångfald genom artval och diversitet lyfts i handboken och är en viktig grundförutsättning för alla oss som jobbar med grönstrukturplanering.

 En vanlig fråga är om principen riskerar att bli en miniminivå som håller städer tillbaka. Min erfarenhet säger motsatsen. Bristen på tydliga, uppföljningsbara mål gör det lättare att tumma på gröna värden. Självklart kan man ifrågasätta måtten: Varför tre träd och inte fyra? 40 procent krontäckning måste väl vara bättre än 30 procent? Principens styrka ligger i dess kommunikation och pedagogik – den är enkel att förstå och intuitivt acceptera. Vi vet att träd och grönområden är viktiga, och vi vill ha dem nära våra bostäder, arbetsplatser och skolor.

Är 3+30+300 principen perfekt? Nej, det är orimligt att förvänta sig en universallösning för grönstrukturplanering. Det är ett komplext arbete som kräver att vi förstår varje plats ekologiska, sociala och klimatmässiga förutsättningar. Att först bevara och sedan utveckla den befintliga grönstrukturen är avgörande för att lyckas. Det är även viktigt att kunna tänka i flera led samtidigt. Trädfällning, som del i naturvårdande skötsel, kan i vissa fall vara bra och helt nödvändigt för att till exempel gynna biologisk mångfald, för de arter som kräver utrymme, värme och ljus. Naturmark kan ha andra skötselbehov än parker och mindre, urbana grönytor. Variation med en mosaik av täthet och öppenhet är ofta positivt. Samtidigt behövs kommunikativa, kvantitativa och uppföljningsbara principer som hindrar att vi ersätter storskaliga ekosystem med marginella kompensationer. Därför behöver vi principer som 3+30+300 för att skydda våra gröna städer.